Tvivel är ett tecken på att jag är under utveckling.

Står framför spegeln och har dom där kloka tankarna i huvudet igen. Kan erkänna att de flesta beslut jag tar, är just där. Inte framför spegeln men i badrummet. Ett underskattat rum nu när jag tänker på det…

Funderar över helgen då jag och min kära kollega ska åka iväg och summera våra sex månader som egna företagare (i praktiken känns det myyyycket längre). Vad tar vi med oss och blev det som vi tänkt?

Det blir det alltid, skulle någon säga.

Det blir det aldrig skulle någon annan säga.

Sanningen, enligt mig, skulle jag tippa ligger där någonstans mitt emellan.

Våra värsta farhågor visade sig faktiskt vara onödiga…Visst har det funnits en del våndor, men inte på det sättet som vi kanske trott. Möjligheterna har varit många och vi har fått vägledning och stöd av fantastiska människor längs vägen och vi känner fortfarande stöd för våra tankar och idéer.

Tvivlet har dock infunnit sig en och annan gång och tankarna har osökt gått till att jag börjat  fundera över hur jag möter mina egna farhågor och mina tvivlande tankar över mig själv. Tvivlet väcker frågor som vill ha svar. Det är lätt, och till viss del också nödvändigt, att skapa sina egna svar då det inte finns någon annan som kan svara på dom. Vilka svar har vi då till oss själva när vi börjar vackla och känna oss mindre bra, eller kanske rent av skitdåliga?

Tvivel är ett tecken på att jag är under utveckling säger jag till mig själv, jajamän! Låter rimligt när jag får lite perspektiv, not so much när jag tvivlar som mest. Samtidigt vet jag någonstans att det är sant.

Att tvivla på sig själv…undra om man duger och gör rätt…finns ju hos oss alla i perioder, kanske inte minst i föräldraskapet.

Tvivel handlar ofta om frågan, gör vi rätt eller gör vi fel? Det beror förstås på vem vi frågar? Om vi börjar i änden med oss själva så brukar det vara så att vi gör det som vi i stunden känner är möjligt, medvetet eller omedvetet. Kommer känslan av att det inte blev som vi önskade så har vi alltid en möjlighet att göra annorlunda nästa gång. För att göra det krävs det ett visst mod i att våga ifrågasätta sig själv och sitt eget beteende. Annars blir det ju ingen förändring…

Så att tvivla, tillsammans med en liten dos av mod, kan helt enkelt vara ett tecken på att en god utveckling är på gång.

Att tvivla över sig själv kanske inte är så tokigt ändå, kanske rent av stärkande på lång sikt…? Det får oss att fundera över våra val och beteenden, ger oss möjlighet att reflektera och utvärdera!

Min älskade dotters ord till sin kära mamma:

-Du har rynkor och ringar runt ögonen mamma!
-Japp, det stämmer…
-Du har även rynkor i pannan?!
-Yes, korrekt!
-Jag tror att det beror på att du skrattar så mycket! Jag ser att det rynkar sig då.
-Så kan det vara…
– Jag älskar att du skrattar mycket, jag blir glad av ditt skratt!

Och med det tror jag minsann att det inte finns några tvivel om att det finns en och annan rynka i mitt ansikte!  Undrar jag någonsin över något så kan jag, förutom att ställa frågan till mig själv, alltid ställa frågan till de kära som finns i min närhet. Där finns det alltid någon som mer än gärna delar med sig av en avskalad och ärlig bild av det dom ser och det dom upplever. Känns tryggt!

Familjelyftet önskar er alla en riktigt trevlig helg! (med många rynkor och skratt)

 

2017-02-10T16:53:58+00:00 februari 10th, 2017|Familjepodden|