Det känns som att det är barnen som får stå i frontlinjen i den kamp som jag har valt att strida.

Jag vill så gärna plocka bort det onda. Göra så att smärtan inte behöver finnas där. Sitta inne med de magiska orden som gör att tyngden i det lilla hjärtat ska lätta.

Det kan jag förstås inte. Jag kan lyssna. Bekräfta. Krama. Dela med mig av min erfarenhet, med en önskan om att det ska kännas lite bättre, och samtidigt hoppas att något av det jag säger passar in i den världen som där och då ger sig i uttryck genom tårfyllda ögon.

Det känns som att det är barnen som får stå i frontlinjen i den kamp som jag har valt att strida. Jag sitter skyddad bakom trygga väggar och har mina idéer om hur ett fritt samhälle ska se ut. Där allas rättigheter och möjligheter är lika. Där önskan och målsättningen om att arbetet med vår värdegrund på arbetsplatser är lika självklart som kafferasten och där desperationen visar samma dignitet om den uteblir.

Jag förväntas sitta med en djupare förståelse och en större acceptans. Jag samtalar med barnen och försöker få dem att se saker ur ett större perspektiv. Att andras hårda ord och märkliga beteenden kan stå för något som att svårt att förstå. Att vi inte ska döma och värdera. Att vi ska vara vänliga. De blev tidigt kloka. En klokhet som uppskattades av många vuxna men som för många barn skapade förvirring. Säkert för mina egna också. Att sätta sig in i andras situation och förstå sammanhanget från fler perspektiv än sitt eget kan vara en självklarhet för vissa och en fullständig oklarhet för andra.

Jag vill förstås fortsätta att samtala med mina barn om allas lika rättigheter och möjligheter. Jag vill att de ska växa upp med en god värdegrund men framför allt att de ska bära med sig förmågan att reflektera, sortera och vara ödmjuka inför både sig själva och inför andra.

Jag tror att vi vuxna behöver påminnas om den kamp våra barn och ungdomar för varje dag. En kamp som vi i mångt och mycket styr och som vi också har ansvar att navigera över. Där vi kan välja om vi ger utrymme för värdegrundsarbete, eller inte. Där vi, genom vårt handlande och våra ordval, tar ställning till om det är viktigt att arbeta mot diskriminering och kränkande behandling eller om vi tror att det sköter sig av sig själv?

Det är dags att vi vuxna går ut och kämpar tillsammans med våra barn. Det duger inte att sitta bakom trygga väggar och tycka en massa. Om vi av någon anledning inte kan ta oss ut i striden så kan vi åtminstone snacka snyggt hemma vid köksbordet. Det har stor betydelse det också.

Kom ihåg att allt vi gör och allt vi inte gör, spelar roll!

2017-03-30T22:05:15+00:00 mars 30th, 2017|Familjelyftet|